Jag har skrivit om dom förut. De hopplösa grannarna.
Artikeln handlar om kolonilottsmaffian. Författaren har grannar som inte respekterar några gränser. De, handgripligen, lägger sig i det de inte har med att göra.
Den gången tänkte jag på grannarna i stugan. De som i 10 års tid har klagat varje gång jag tar fram en spade. De som helt har missat att jag har stället för att kunna gräva precis som jag vill.
Nu kom jag osökt att tänka på en arbetsplats som jag jobbade på en gång. Där fanns det gott om tonåringar, och så fanns det administrativ personal. Man kanske kan säga att föraktet var ömsesidigt. Personalen såg ner på tonåringarna och tonåringarna tyckte att den adminidtrativa personalen var obegripligt fjantig. Själv höll jag definitivt på tonåringarna.
Men varför kom jag på det nu?
Lite dramatik har det varit här. Jag hörde hur det skramlade i trappuppgången förut idag.
Det var inte jag!
Sen hittade jag den här pionen. Den ser alldeles mjuk ut, med det fluffiga i mitten.
Och nåt regn har jag inte sett till.
Visst är den läcker!
Visserligen är den på väg att slå ut, men den var god ändå. Sparris är gott. Såklart odlar man bara sånt som är gott, men allt blir ju inte lyckat för det.
Man blir helt enkelt glad när man lyckas.
Jag hittade en rosa pion att fota, när jag var ute för att rensa ogräs och pyssla om mina tomatplantor igår. Det känns som en stor befrielse att ha det gjort. Det borde skett för längesen.
Idag putsar jag fönster.
Mitt bloggande har varit på sparlåga ett tag. Här har varit, och är, så rörigt. Här har varit omtapetsering, midsommarfirande, skolavslutning, födelsedagar och jag vet inte allt.
Var är mitt organiserade, effektiva jag när jag som bäst behöver det? Var är inspirationen?
Foton kunde jag ju visa, på nån blomma eller så, om jag inte hade haft bilderna på en annan dator.
Nej, jag är inte deprimerad eller så. Bara trött. Och snart har jag en ny dator, nyputsade fönster och rensade trädgårdsland. Snart.
Eller jag försöker iallafall locka fram min effektiva sida, så det finns en chans.
Jag hittade just en text om Linnés Hammarby. Tydligen ska det vara värt inträdet bara att se sovrumstapeterna. Jaha.
Det är Linnéår, och faktiskt finns det vaga planer på att åka åt Uppsalahållet i augusti. Så jag kollar lite mer och hittar en brasklapp:
I år har vi mycket högt besökstryck på Linnés Hammarby. Då vi av säkerhetsskäl inte får ta in fler än 30 personer på ovanvåningen i museet kan vi tyvärr inte garantera att du som besökare kommer med på någon av de allmänna visningar som hålls varje hel timma från kl. 11-16.
Hm, det kanske var fel år att åka dit ändå. Eller vad finns det mer att se i Uppsala? Tips?
Jag har inte skrivit nåt om konserten häromdan. Det har väl sina orsaker.
Jag gillar musiken. Den är riktigt bra. Men konserten gav en trist eftersmak.
Det finns säkert många som har en annan åsikt, men jag kan bara utgå ifrån mej själv. Jag gillade den inte.
Den var amerikansk. Hon var klädsamt ödmjuk coh tjejigt fnittrig. Sa hela tiden saker som, ‘oh vad bra med en tjej’, ‘vi tjejer’, osv. Sånt irriterar mej.
Temat för konserten var säkert genomtänkt, men det var heller inget som var något för mej.
Det räcker att lyssna på cdn.
Det var ett evigt regnande. När ska man hinna klippa gräset?
Vi velade mellan ikväll eller imorgon på förmiddagen. Det blev imorgon.
Basilikan ska bli potatissallad.
Just som jag hade gett mig ut så började det regna och åska. En alldeles perfekt dag att sitta inne och ta det lugnt alltså.
Perfekta är också Trisha Hasslers konsverk, metallskrot och textil i skön förening. Klicka på portfolio och se bildspelet.
Jag lyssnar på Sarah Kelly. Jag köpte just 2 cd med henne, på Torp. Jag ville lyssna in mej till konserten på onsdag.
Ikväll lyssnade vi på Tomas Sjödin. Tyvärr ska man inte sitta i Torpladans sorl när man inte har sovit ordentligt och försöka lyssna på en lågmäld göteborgare med norrländsk dialekt som pratar om nåd. Mina tankar virrade bort sig bland barnskrik och grustramp. Men några bilder fick jag med mig.
Vad ska man skriva om Tomas Sjödin? En hel bok? Att han var populär på 80-talet? Och snygg? Om att jag träffade en tjej som hade jobbat ihop med honom, som tyckte att han var en mansgris? Eller det vanliga om att han har skrivit en flera läsvärda böcker om sina två handikappade barn, som han har varit personlig assistent åt? Att han har varit på TV?
Idag berättade han om hur han var med 14-åringen Ludvig i ett varmt bassängbad. Hur han höll i honom när han låg där och flöt medan hans stela leder (med en muskelsjukdom) mjukades upp, och hur han till sist var så avslappnad att han somnade.
Den andra bilden handlade om svalor. Hur ungarna i dagarna lärde sig att flyga genom att kasta sig ut ifrån boet och ta allt vidare cirklar i grannskapet.
Man borde ju vara svala såklart!
Om man har en stor slätt, Närkeslätten. Om man sen lägger till ett krig, andra världskriget, med oljebrist och brytning av oljeskiffer. Då får man en stor slagghög, som efter sådär 50 år har svalnat av och slutat att stinka.
Då kan man ställa ut konstverk däruppe. Och när det efter 10 år med skulpturer är dags att förnya sig, så ordnar man en visfest. Så kan publiken sitta däruppe på högen känna den vaga doften av svavel och fantisera att de är i fjällen, vilket inte alls är särskilt svårt med tanke på den branta vägen upp.
Och besökarna kommer ifrån Kumla kommun, eller också jobbar de där. Enligt stadsarkivarien, och varför skulle inte han veta? 1500 personer var det, enligt NA.
Louise Hoffsten
Trä persiennsnören, putsa fönster, skruva upp gardinstänger och fönsterlampor….
Äh nu drar vi på picknick, med Louise Hoffsten, Lisa, KajsaStina och vilka det nu var mer.
Nu är den klar, sovrumsmattan.
När jag börjademed mönstret tänkte jag att det liknade fyrkanter, men nu ser jag att det är blommor. Vita blommor på brun botten.
Vävbeskrivning finns i boken Trasmattor och andra inslag (Ignell). Jag har använt 2 påslakan (dubbla 2 cm trasor), och några gamla urblekta gardiner i bomull (dubbla 3 cm trasor). Fållen är vävd i två färger av mattvarp, skyttlad så att den ser randig ut.
Nu är det bara att sy fållen.
Men först har jag ett tomt, nytapetserat vardagsrum med smutsiga fönster att ta hand om.
…om livet, universum och allting.
Tja, det kanske inte riktigt är hela svaret ändå. Men ett större minneskort gör ändå att jag får plats med mer låtar och kanske rent av en sommarpratare i telefonen. Undrar vilken jag ska välja?
Idag har vi varit på skolavslutning. Det är gropen som syns på bilden. Den är nyrenoverad och liknar numera mer en skatebana med läktardel, än en amfiteater.
Som vanligt var en del klädda i många lager av tyg, medan andra hade minimala klänningar. Det är rektorn som syns i ljusa långbyxor på scenen.
Som vanligt var det utdelning av stipendier via projekt som linje 14 (ett samverkansprojekt med universitetet), kamratstödjare och elevråd. Och som vanligt fick vi höra en hel del falsksång, men inga sånger på svenska. T o m Den blomstertid nu kommer var bortrationaliserad i år.
Sen åt vi lunch på stan, som vanligt. Förutom att sushi-restaurangen var oförklarligt stängd, så det fick bli Rosali’s Deli istället.
Och när vi ändå var på stan var det såklart 14 ärenden till som skulle fixas. T ex har vi nu en ny kaffebryggare.
Det är lågsäsong på bloggandet, för tillfället. Det blir så stökigt när målare är i farten. Men jag hittade en fantastisk bild via Medoue, på sjalen Candle Flame.
Åskan åt upp kaffebryggaren
Det var ett rejält åskväder här igår. Jag vet inte var det slog ner, men tvn visade bara program med störningsfilter.
Ute i stugan fick vi leta länge innanvi hittade något som fungerade. Men just som jag var färdig att ringa Eon, så såg vi att kylskåpslampan fungerade.
Det tog en bra stund att hitta de trasiga propparna i mörkret. Den sista, som satt på en stolpe i skogen, hittade vi inte utan konsulthjälp.
Så nu är det bara att fixa en ny kaffebryggare.
