Det är kul att skriva blogg. Igår skrev jag om president Bartlet i Vita huset, och idag fick jag en besökare som kom hit genom att på Google skriva frågan: Hur skriver man en avskedsansökan? Förutom det märkliga att någon kan söka i en sökmotor med en hel mening, så är det ganska komiskt…
Nåja en annan har letat efter Maslows behovspyramid, och den har jag faktiskt skrivit om en gång, i januari, eftersom jag tycker att den är både enkel och väsentlig; man har vissa grundläggande behov. Däremot kan ju det här med behov tolkas på fler än ett sätt.
I Örebro har vi just fått en ny landshövding. Är man landshövding har man en tjänstebostad, som i Örebro ligger i slottet. Förra landshövdingen Gerd Engman bodde i slottet, men har nu fått en lägenhet i stans flottaste hus och flyttat till andra sidan gatan. Blev den nye landshövdingen glad över sin nya bostad? Nej, han tycker att 120 kvm är lite litet, så han vill hellre bo kvar i villan som ligger på gångavstånd. De får han nu inte eftersom det hör till jobbet att representera i den stora representationsvåningen i anslutning till tjänstebostaden. Nu har han meddelat att han väljer dubbelt boende. Ty, “slottet som privatbostad är den sämsta som något av landets residens erbjuder.”
Nu kanske jag inte ska säga något, jag har ju dubbel bosättning själv, och det var vid stugan jag hittade den här grodan. Jag har ingen koll på vad grodor gör på vintern, men jag ser det som ett vårtecken. Just den här grodan satt vid grönsakslandet, där jag försökte gräva trots isen som var kvar i backen.
Balkong är lättare så här års, bara att lyfta in det som ej klarar kylan.
I fjärde säsongens 23 avsnitt av Vita Huset lämnar Bartlet in sin avskedsansökan, om än tillfälligt.
Vicepresidenten har redan slutat, pga en kärleksaffär, när Zoey blir kidnappad på sin studentskiva. Bartlet blir utom sig av oro, och undrar vilken arabisk konspiration som ligger bakom kidnappningen. Snart inser han att han faktiskt inte kan hålla huvudet kallt i den här situationen, och han blir tvungen att överlämna makten till oppositionen.
Man undrar ju när nästa säsong börjar.
Det var trädgårdsmässa i helgen. (Jo, den i Älvsjö är nästa helg) Det mesta var sig ganska likt.
En lång rad med föreningar. Allmänna trädgårdsföreningar och föreningar för speciella växter; rosor, sankt paulor, fuchsia osv. Jag hittade både fuchsiasticklingar, på pelargonhuset, och några små pelargonplantor, på pelargonsällskapet.
Gräsklippare, utomhuspooler, stenfirmor och plantskolor. Julrosor var det flera firmor som hade drivit fram, och visst är de vackra när de blommar. Det blev inga julrosor köpta, däremot köpte jag krukodlade snödroppar, snöklockor och kungsängsliljor. Återstår bara att se hur de ser ut när de blommar. Är det nån som vet var/hur man ska plantera dem sen?
Skötselråd fick jag däremot till den sparrisplantan jag hittade hos en snickare från Värmland. Det inköpet är jag riktigt nöjd med. Nästa år räknar jag med att kunna provsmaka…
Vill du veta sortnamn? Kolla i Grönsakslandet. Nyheter 2004
Monika på Mitt aktuellt skrev igår om en helt annan sorts möte än det i Big Fish. Det var ett affärsmöte som mest liknade en släktmiddag.
Att komma förberedd och i tid för ett möte och mötas av någon som inte ens är där. Ingenting är ordnat och när man väl kommer igång så avbryts man av något. Jovisst är det irriterande. Speciellt om man har laddat länge för det här mötet. Det kanske betyder mer för mig, än det gör för dem.
Man kanske kan säga att det är en kulturkrock, det är möjligt, men inte så ovanligt som man kan tro. Inte så extremt som i Monikas exempel, men någonting åt det hållet är inte allt för ovanligt ändå. Den egna företagskulturen är den enda existerande, och de som kommer dit ska ’smälta in’, ‘läras upp’ eller på annat sätt omformas. Det finns ingenting av att mötas på samma nivå.
Det som förvånar mig mest är att de som finns i en sådan företagskultur samtidigt ofta klagar över ‘gubbvälde’ och liknande, samtidigt som de inte har någon förståelse alls för dem som likt Monika inte trivs i miljön. Jag skulle ha blivit irriterad.
Filmen handlar om en far-och-sonrelation. Sonen stör sig på pappans historieberättande och tycker inte att han får någon kontakt. Nu är pappan sjuk och sonen åker dit och blir tvungen att göra upp.
Mamman och sonhustrun är fulla av förståelse, både mot far och son. Filmen består till största delen av pappans berättelse. I en nyckelscen säger pappan: Men det här är ju jag, om du inte ser det så är det väl fel på dina ögon.
Jo, filmen är klart sevärd, inte minst pga alla berättelser som vi inte har hört förut och därför kan uppskatta till fullo. Historierna är mustiga och fantasifulla. Det är en riktigt trevlig film.
Erik skriver om Steven M. Cohen, en bloggare, som gick in i väggen nyligen. Steven skriver själv om hur det var och hur han ska börja ett nytt liv. Men skriva tänker han fortsätta med, det är terapeutiskt.
Det är bara att hålla med, det är avlastande att skriva. Däremot undrar jag hur mycket av sitt liv man hinner att ‘göra om’ på några veckor? Men det kanske är olika hur mycket självdisciplin man har?
1. Vilken var den senaste ‘goda gärningen’ du utförde?
En ‘god gärning’ får mig att tänka på hyckleri. När någon gör något för att framstå som bättre än h_n är, och gärna vill visa det för så många som möjligt. Därmed kan jag ju bara svara att jag inte gör några goda gärningar 
2. Vilken var den senaste, moraliskt sett, tveksamma handlingen du utförde?
Det torde vara att jag har använt ett kopierat program i datorn eller så…
3. Gör man ‘goda’ handlingar av godhet eller för att man själv mår bra utav det?
Nu har jag ju redan skrivit att jag inte gör några goda gärningar, men jag gör ju ett och annat som inte är direkt negativt. För det mesta gör jag saker för att jag blir nöjd med mig själv av det. Stolt över att det blev snyggt, bra eller användbart. Jag tror att alla har ett behov av att vara till nytta på något sätt.
4. Vad gör du om du hittar 10 000 i använda sedlar?
Lösa sedlar som inte ser ut att höra till någon skulle vara mycket lätt att hitta en användning till.
I duschspelet ska man se till att alla deltagare blir rena, gärna med hjälp av tvål. Sponsrat av en tvåltillverkare, vad annars? Men lite koordinationsträning kan väl inte skada?
Vårsäsongen i grönsakslandet har startat. Jag har just lagt sättpotatisen i en äggkartong i fönstret, för att förgro. Rocket blev det, en mycket tidig sort, jag hade den förra året och det blev bra.
Lite planering skadar ju inte, så därför har jag kollat diverse lösa lappar från tidigare år och gjort en tidtabell för sådder och plantering. Den förnyade databasen, med möjlighet att kommentera, finns på grönsakslandet.
Jag snubblade över Utbrändhetshjälpen idag.
Utbränd är ju ett allvarligt tillstånd, som inte ‘går över’ om man vilar en vecka, eller två. Utbrändhetshjälpen drivs av Stefan som själv har drabbats. Här finns tips om avslappningsövningar, träning och man kan skriva av sig i ett forum. Hjälp till självhjälp, och diskussion.
Men jag undrar ändå… Beror inte stress på miljön som man vistas i? Krav? Visst, man kan ställa krav på sig själv och de kraven kan man, med träning, sänka till en rimlig nivå. Och visst, jag kan själv påverka den miljö jag finns i, men inte hur mycket som helst!
Andras stress, oro och krav påverkar mig, stressar - hur undviker man det?
Får man säga ifrån? Utan att andra tar illa upp?
1. Minns du vilken den första skivan var du köpte?
Jag undrar om det inte var Koinonia, frontline. Den håller än, men är ju tyvärr på vinyl.
2. Minns du någon bok som tidigt gjorde stort intryck på dig?
Min morbror trollkarlen av CS Lewis. Jag hittade den när jag gick i lågstadiet och skolbiblioteket var två hyllor i ett förråd. Tyvärr dröjde det många år innan jag upptäckte resten av serien.
3. Vilken var den första film du såg på bio?
Misstänker att det var Indiana Jones, kanske är det därför jag inte är speciellt förtjust i äventyrsfilm? Dessutom minns jag den söta röklukten som mötte mig i gången ut ifrån bion, men det är väl en annan historia…
4. Vilken skiva/ bok/ film vill du ge till ett barn (ditt?) för att denne ska få en bra start på livet?
Jag vet inte om man kan ge upplevelser till andra på det viset. Man kan komma med förslag förståss, se till att det finns tillgång osv. Men sen kan man bara diskutera hur det var, och få personen att tänka själv…
Niklas på enkelriktat skriver idag om hur man kan hantera den verklighet man möts av. Han menar att jag blir bemött på det sättet som de jag möter uppfattar mig. Ser jag sur eller glad ut blir jag alltså bemött därefter. Sen drar han slutsatsen att om jag inte gillar det, så är det upp till mig att ändra på mig.
Suck! Är det här en förlängning av regeln öga för öga och tand för tand. Ge igen bara. Majoriteten har alltid rätt. 100 000 flugot kan inte ha fel - ät skit. Där är en som ser sur ut - honom kan vi behandla hur som helst. Ja, vem som helst kan väl räkna ut hur förlängningen av det resonemanget ser ut….
Chadie har lite mer sansade synpunkter - läs dem. Jag blir lite väl upprörd för att kunna tänka ut nåt vettigt om det här.
De allra flesta av oss behöver bra mycket mer vänlighet och förståelse än vi förtjänar.
Var och kollade vårfloden idag. Marken är fortfarande frusen, men vattnet från snön rinner i diket, just som det ska. På några ställen börjar det bli mjukt och geggigt, vissa ställen borde man kanske åtgärda?
Det kanske inte är rätt tillfälle att börja dika, när man just har dragit igång med köksrenovering? Flyttpackningen är i full gång. Det är märkligt vad mycket konstiga saker man hittar i stora gamla rymliga skafferier: djungelolja, diverse andra insektsmedel, skruvar, gräsfrö, en gammal kaffebryggare utan kanna, en kaffekanna utan bryggare, gamla målarkläder, en mortel som använts som tvättfat…..
Tur att det inte är någon som ska kartlägga våra köksvanor!
Jag hittade en recension av filmen Psalmer från köket på Labyrint. Jag har inte själv sett filmen, men den handlar om den svenska niten att bygga folkhemmet på 50-talet. Inget ska lämnas åt slumpen, nu ska köksvanorna dokumenteras. Statstjänstemännen har inget lätt arbete, när inte försöksobjekten vill samarbeta.
“Den som uppfattar sitt eget och sina medmänniskors liv som meningslöst
är inte blott olycklig,
han är knappast livsduglig.”
Albert Einstein
Nej, jag försöker inte skrämma nån. Det är såhär vårt kök ser ut. I stugan. Frågan är om det här någonsin har varit modernt? När isåfall? Övriga väggar är i den neonaktiga gulgröna färgen. Tavlor i samma gröna färg, med svarta siluetter, och en blombukettsliknande sak med plastkulor i samma blå och gula färgton fanns med vid köpet för 12 år sen.
Nu är jag ganska trött på färgsättningen, och jag kan inte hålla mig enbart utomhus längre. Nu ska det ut. Vi har börjat dra i den utslitna korkmattan… Nu är den stora frågan: Vilken färg ska man välja för att trivas, även om några år?
Trist o tomt
blir det nu när Eva på Karlavagnen har tagit ner sina sidor. Jag har tagit turen förbi henne regelbundet på sistone.
Visst förstår jag att man kan vilja ta ner sina sidor. Jag har själv funderat över det när man får konstiga kommentarer eller det är någon som övertolkar det man har skrivit. Det finns andra bloggar som har slutat eller tagit en paus. Hoppas det är en paus, och att du kommer tillbaka Eva.
Fredagsfyran
1. I vilken stad/ by/ håla bor du?
Örebro
2. Hur bor du?
Hyresrätt (3 pers, 80 kvm) och stuga
3. På vilka ställen har du bott i ditt liv?
Småland och Närke
4. Var skulle du vilja bo?
Tja… antagligen har jag fastnat
Flash
Jag hittade en mycket speciell webbsida idag. Den är mer som ett landskap att upptäcka än en vanlig sida med text. 777RUN heter den. Påminner litegrann om Lenny in space.
Maktlöshet
Jag läser hur Tomas Sjödin drabbas av ett dilemma på ett kafé. Han möts av en ointresserad servitris, som framhärdar med att sälja gamla frallor. Han blir helt paff, när det främsta argumentet är “annars vill alla ha nya frallor”, i en folktom lokal.
Är det inte sådär det är? Man blir helt paff. Inser vilken typ av människa man har att göra med, och går därifrån. Men efter ett tag känner man hur ilskan växer. Hur kan man vara sån, så sniken, så elak, så korttänkt, så egoistisk eller vad-det-nu-är?
Vissa av dessa människor har dessutom ett raffinerat sätt att utnyttja sitt övertag, på ett sånt sätt att man faktiskt inte kan göra något. Det vore kolossalt praktiskt om man kunde skrika, men det är sällan det hjälper.
8 mars
Såhär på internationella kvinnodagen borde man ju skriva något om hur ojämlikt vårt samhälle fortfarande är och allt det där. Men jag har helt enkelt ingen lust.
Det är möjligt att det är ett stort problem, jag vet inte. Men i praktiken spelar det inte mej någon roll vilket kön de där småpåvarna har.
Jag träffade på en på den lokala vårdcentralen idag, när jag skulle kolla upp vart den utlovade läkartiden tagit vägen: Nej, hur skulle det ha gått till, det finns inga tider här, vi får väl se om det kan bli nåt… (kvinnlig sköterska, som inte tog någon hänsyn alls).
Andra påvar är de som ställer en massa osannolika krav: Uppdatera den där webbsidan nu! (Från en manlig webbmaster som istället för att göra något själv, av någon obegriplig anledning hellre sköt över ansvaret på någon annan, mej).
Jo, det finns fler exempel, men så roliga är de inte, så jag ska inte skriva om dem här. Jag tänker istället använda ett gammalt uttryck:
Skjut inte på pianisten, det är inte hennes fel att pjäsen är dålig.